metaskrift.blogg.se

En pojke som flög ut för att hamna på alla framsidor, men han mötte gud på ett dansgolv. Bipolär sjukdom med grov missbruk av allt ni kan namnet på och lite till. Vakna nätter som möter morgonens silverljus i maniska episoder och för mycket av vaket pulver. Tabletter sväljs och stöldgods säljs.

Bo i en koja eller nått.

Kategori: dagbok


Det var aldrig svårt att kasta första stenen, jag siktade på himmelen och jag sulade iväg den så hårt jag kunde.
Jag är en sån som satsar allt på ett mirakel och resten löser sig. Väntar på lotto vinsten istället för löningen. Jag hamnade på någon soffa hemma hos en vän, de var duktiga på att ta hand om mig, livet ler mot en idiot. Jag var duktig när jag var i trubbel, jag jobbar som bäst när jag ligger på botten. Jag är ett fall av denna generation, den uttråkade generationen. Jag hann tröttna på att hålla mig ren och utanför trubbel innan drogerna ens lämnat mitt blod.
Jag gick omkring i mina ruiner jag blev strandad på södra sidan av slussen, jag lämnade aldrig staden för långt bort. Jag såg aldrig på framtiden, när den dagen kom så kom den. Den dagen då jag äntligen vågade ändra på mig. Då jag vågade ta livet och leva den. Min död höll sig alltid någon takt efter mig, det var bekvämt att veta att när jag väl stannar så försvinner jag. Jag skulle aldrig behöva hantera mina problem,aldrig stå för allt jag gjort. Tänkte komma till himlen o bara - Förlåt då för fan! Och sen glömma bort allt.
Men så länge månen lyser och stjärnorna blinkar så kommer mitt hjärta fortsätta att slå, slå för Carma och min Laura. Jag lever faktist väl nu, och jag har lämnat tid till att minnas dumheter så att de får sin tid i mina tankar. När jag tänker på Laura så ser jag början på mitt liv, när jag fick Carma så var jag fortfarande en trasa, men Laura räddade mig från mitt Pompeji, jag fick mer tid med min Carma och jag lever nu i i det livet jag brukade drömma om ibland. De där drömmarna jag viskade om när allting skalla mig för hårt. Där vi tre aldrig blir matade till monster. Där Arkadien blommar för mina föräldrar och syster, där skeppen reser från Albion. Där är vi aldrig utan varandra hur det än går.
När min mästares blick möter mig så är det bäst att erkänna allt och fortsätta gå, gå vidare till världen bortom skuggorna. Där Platon röker gräs på nån kulle vid nått träd. Nämen, dit där det är dans, sång och skratt.