Jag fyllde gatornas ljus med ett flin och några skratt, jag hade skrattat bättre med Lauras hand i min. Jag hade tagit henne förbi sunkhaken och klubbarna, förbi den gamla brandstationen och upp mot kyrkan och högre, där hade jag visat henne min skönhet, min stad min berochdalbana. Och jag hade förklarat hur Laura var vackrare och betydde mer än allt staden gav mig, att vi kunde packa och dra nånstans, vart som helst men långt bort från verktygen. Jag sa inte att jag var ledsen över att jag drog när jag förklarade för pojkarna, för det hade inte gjort någon skillnad. Jag hade hittat min fru och staden hade förgiftat oss innan vi tog varandras hand när vi sa vill du ha en galen idiot så lägg din hand i min, och så gjorde vi. Utsikten hade varit ensam och värd en tår eller två men nu var vi två så vart vi än hamnade så skulle utsikten aldrig vara en ensamhet djupt där inne. Vi kunde krypa upp till månen och loska på det blåa klotet vi två kunde nå himlen och det gjorde vi. Men vi kunde inte fly fläckarna i vårat förflutna. Det fortsatte att stickas och skära. Var inte rädd nu men var tyst som natten, rör dig inte, vi är kära vi är inte rädda. Ett tyst jag älskar dig och fentanyl.