Det flyger ett helt mord av kråkor över mig och jag tänker på hur jag ska laga allt när jag är så djupt nere i det sinnesjuka. Hela världen har blivit galen och någon äter delar av varje bön som ni troende ber. Jag har själv börjat be mot stjärnorna, jag viskar ord om mina näras lycka. Jag själv klarar mig jag har haft rakbladstankar i så många år att jag knappt känner hur tankarna blöder. Skulle jag få se slott i något annat land, palats i ett annat och dyra hotel i varje land , väljer jag enkelt på sekunden att få ligga här hemma bredvid dig. Jag fick tidigt veta att livet är en risk och att den kan skada dig väldigt djupt, frågan var bara hjärtat eller huvudet vilket valde den att tömma på lycka. Järnet finns i vårt blod men vi är så sköra ändå och när alla försvinner så är du ensam med monster, vargar och tjuvar. Och du blir en del av det livet. Har jag haft en förbannelse över mig var det kemikalierna som valde mig tills jag blev kemikalierna själv. För det känns som om jag hade det i mig, som att dö ung har alltid nypt mitt hjärta. Min sjukdom gav mig i början en smula av rädslan att dö men när den dödade allt det lyckliga och släckt alla ljus. Efter det var jag inte rädd längre när jag stod på fel sida av räcket på Västerbron. Men jag vill inte vara för kall och ensam när mitt nummer tas upp, jag vill ha kvar min kärlek som jag nu har och jag vill ha de viktigaste av kompisarna med mig i tanken när jag stämplar Det är första gången jag inte tänkt på att packa en väska och ut "Ont.the run" till någon soffa och en tusing till min favorit drog. Den här gången tänker jag kämpa som en gruvarbetare för att det här aldrig ska ta slut. Jag vill aldrig lämna det här. Jag har drömt om att vara en simpel man och nu är jag det, förutom mina spöken men jag har alltid varit mörk med ljusen så långt bort där bakom. Jag heter Daniel och jag älskar att älska såhär. All tack till min helt egna Geraldine.