Ingen stolthet kvar ingenting att göra sig fin för längre det fanns inga vingar i påsarna. Jag var så insvept i det som gjorde ont, ett fast grepp om hur mitt hjärta skulle slå. Jag hade tappat min längtan, den besökte mig inte ens på söndagar längre. Drömmar flyr med flykten och föräldrarna har inget kvar av sin grabb. Grabben är ute och tjuvar och punkterar framtiden om nätterna. Så fast i det nda som fick smärtan att rinna av lite var att göra mera illa. Varför jag ville bort vet jag inte men jag var nog så ivrig på liv. I början fanns det romantik i det hela, cirkusen och teatern var städad och snygg och gick i fina zigenar drömmar. Men tankarna sprang och gömde sig när snabba kemikalier rusade som rakblad där inne. Inte visste jag att jag borde ha sparat liv till kärlek som var skrivet i mitt öde. Jag skulle ju tyna bort ung och försvinna som grändernas hjälte.