Jag älskar så mycket att jag är beredd att dö för henne. Vart hon än är så avgudar jag henne och om hon skulle behöva någon även om hon inte behöver någon hjälp så finns jag här iaf. Vart vi än ska så kan kan jag alltid följa dig. Dina minnen får du tala om för mig sakta för det är mycket att svälja. Även om jag ibland är i faro zonen när du blir arg så vill jag ändå inte ändra på dig. Du är den jag vill ha jag har fått hjälp av nån ängel som öppnade mina ögon, våran kärlek är inte blind. När vi var små så hade jag gärna följt dig hem som om jag gjorde vägen säker. Vi kunde ha lyssnat på rock n roll om du sa kom in det är okej och jag skulle shake you till musiken. Jag har minnen av att jag tyckte om dig. Det är en sanning. Jag var lycklig när jag fick dansa med dig. Om du hade behövt en underlig vän så hade jag varit där men försvunnit vid tretton för att inte göra dig besviken. Men efter några år hade jag kapat av min högra hand för att vara någons älskling. Någon som var på riktigt. Men det var nog många som ville ha din kärlek. Jag gick i luffar sneakers eller Dr Martens. Mina byxor var stora tills jag var femton men jag kunde slåss. Sen blev dom tajta som stuprör och jag blev snällare, men tjattrade om att vår generaton var förlorad. Jag spottade ut orden så hårt att folk försvann. Jag hade mina vänner i olika färger.17år och började köpa häggen och där satt man och tänkte jag ska nog ta det själv men Rubens vän tog den för ett bra pris.Där började det, tiden stannade och femmorna gick åt på två dagar, vaken och tjattrade kommunism ögonen bortresta nån annanstans pupiller som planeter. Men munnen gick och jag var påläst och pratade anarki och kommunism. Du hade aldrig orkat med mig. Men kärleken min du tog mig in i mjukare mörker och jag låg och led men det var inte så farligt som jag trodde med din han vid min panna. Himlen och helvetet var stängt så jag fick leva med dig. Men jag såg att båda våra sulor var utslitna vi hade gått långa vägar det var tid för lugn. Från ett vårligt södertälje till en snötäckt Kuopio var jag borta på syra och vaket så när jag rörde vid henne så rann mina fingrar av blod och katter kom för att hämta mina ben men jag lekte lite normal och skrattade åt det. Små röster härmade mig och du visste att sabbade du det här så skulle det ha sönder mitt hjärta för alltid så jag föraökte vara normal fast hon såg att jag var dödligt hög. Men hon tog tag i mig. Hon log och alla hemskheter försvann, all ivrighet, alla droger drog åt helvete alla där hemma i Södertälje kunde oxå dra åt helvete just då. Det nervösa försvann och jag blev ännu mera förälskad. Vi blev Belle And Sebastian vi blev Morrisseys sång. Jag blev den där dikten som jag grät av jag vågade visa det. Hon tog hand om mig hon var något helt annat än vad jag tidigare mött. Jag var fast, jag var där på riktigt med min "Heroin pretend"