Har ni tänkt till en gång extra, en simpel sekund med bara skärmen tänd och lyssnat på hur mörkret sjunger en sång? En sång som smyger in lätt som en vind och gråter du så lovar den dig alla dina drömmar. Och sen tar tillbaka dom. Har du blivit så trött på att försöka ha lampan tänd? Mitt på dagen håller du en strålkastare på huvudet för att inte visa allt det mörka som smyger runt i ditt blod. När allt du någonsin trott på blivit så fel. Som jag när min vän försökte hitta en fungerande ven, när jag sagt att jag aldrig ska hamna bland verktyg, pumpar och kanyler. Allt jag trott på gick sönder när min etta blev till plattan. Jag hade inte kvar min frihet, jag var på flykt men var det friheten jag ville bli av med. Jag såg igenom all smink och all puder, jag var Narcissus och Nemesis var upptagen, det var så det skulle vara. Men första kyssen var minst tio år tidigare och det var den tiden jag hade draken, som jag nu ville ha, men aldrig fick. Jag saknar dig för evigt och alltid, inte drogen utan den som drog ut så många års missbruk. Henne som jag älskar idag.