Genom våld och dikter med tårfyllda ord, teckningar från dagis och jag med mina droger. Det kändes som om livet bara pågick medan jag väntade på draken. I gryningen står jag som en prins igen,ögonen helt vidöppna och vaken. Jag är bipolär men med hjälp av drogerna klarade jag av uppgång och fall. Jag var lixom hög istället. Och mitt barn träffade jag mindre och mindre när jag började med verktygen. Jag slickade nålens droppande nacke och jag slog den, sedan var alla borta från mina tankar. Jag kommer aldrig glömma hur jag bad, om liv jag ville finna liv men jag hade lekt mig djupt in i leken femton år av missbruk når ganska långt in i dig. Tösten efter någon att hålla om var den ända dröm och mitt hopp. Jag gav löften till min dotter när jag viskade upp mot en stjärnhimmel medan mina vänner bröt upp nånting bakom mig. Jag var inte riktigt gjord för detta klot jag såg på stjärnorna och där uppe kanske det fanns ett hem. Men jag var bränderna, sagorna och alla öppnade sin famn. Ingenting kunde röra mig förutom jag själv när jag vred mig i tårar på en madrass på golvet. Men allt har ett slut och mitt började i Finland, ett mirakel. Jag vet inte vart jag fann all mod. Jag bara stack en dag och puts väck jag var borta och mitt namn tystades ner. NU springer ni andra och jag tycker att jag förtjänar att vila. Min kära körsbärskola vet jag inte om jag förtjänar me jag ger henne det jag kan. Hon fick ut´r mig alla gifter och tömde mig på spöken och log.