Jag fick precis en rysning som varade längre än vad dom brukar, kan det vara dopaminerna som spökar av ett snabbt avslut av Abilify. Det känns som om det är krig där uppe, jag vill inte sitta still och jag vill inte heller göra något. Jag är lika eller kanske ännu mera kär, vad vet jag om sånt just nu. Jag kämpar för att nåla fast de enklaste tankarna. Och kärlek kan jag inte ens förklara när jag är friskare. Men det är den som räddar mitt spel tillslut. Det är för stort och nu är det för stort att få kroppen att sluta gå fram och tillbaka, sätta sig ner, ligga ner eller rulla runt. Men den är lika viktig som det där samtalet mitt i natten. Det slår till där direkt och jag är uppe på första siffran och studsar i ringen, jag slår och sparkar som ingen annan kan. Jag punkterar hoppet för ett litet tag och trampar ner drömmarna. Jag behöver något enkelt som att bara andas och sånt där du vet. Det här är något som tar dig upp men går över gränsen och du kan varken sluta tänka i en jävla fart och du kan inte få fram tankarna fort nog heller. Det finns ingenting där emellan. Det bara spinner vidare på nästa sak som kan handla om något trevligt och sedan sluta i en krock som jag inte har haft i minnet på flera år. Men kom med mig säger mina mediciner jag har kvar och dom talar om att vi ska åka nu, var bara tyst hyschar dom ner mig och ber mig att fånga natten redan nu på dagen och söva min tid, låta den titta på ett tag. Vara han som inte bestämmer, vara den som följer kartorna ritade i kartongerna. Dom säger kom med mig, kom med mig hela vägen tills det slutar. Men jag hatar dessa medel jag gillar inte att vara som en statist i Walking dead jag vill inte få en pinne genom skallen i en slö jävla dröm. Jag kan se blinda pojkar sjunga vid portarna in i det första stadiet av mitt krig. Där ska jag kämpa om vem jag är och inte vad jag tror att jag är och ser och sedan är det sju portar till och du når helvetet och det är där du ska ha kvar krafterna för att neka honom som finns i varje religion. Tänk att du alltid är påväg till honom att om det sker något snett eller för mycket socker och du vänder uppochner på din drink och går iväg, alltid påväg till hans palats av ben och elfenbens golv. Jag har talat med honom många gånger jag har sett hans trick. Och jag har lärt mig, så var inte oroliga jag vet hur man lurar den första portvakten till att tro att du agerat som en ängel, och inga änglar har tillträde där utan att det blir ett krig. Jag snickrar på mina vingar och sparar det sista av min hälsa till denna lek. Det är bara en lek när du lärt dig hur du hanterar den. Så låt oss spela min herre låt spelen börja.