Jag har Tyler Durden i mitt huvud och jag kan ställa mig på sidan och böja tiden, krympa sekunderna såhär när mörket kommer. Jag är pigg idag jag har varit utan några mediciner i några dagar och då blir jag enkelt lite för pigg. Det liksom bränner till bakom pannan som Amfetamin. Jag mår bra för att jag har några att älska och jag tror att de älskar mig tillbaka. Jag har vandrat längst spåren med kletig färg på fingrarna i det beslutet jag tog då så valde jag skrattet före tårarna något som hjälpte mig att fortsätta promenera när mani inte höjde mig till molnen. Jag ville bara se världen brinna av feber jag hade inget skäl mer än att jag ofta tyckte om att förstöra och ibland måla något vackert.. Dom sa pojkstreck jag sa här är jag liten som en myra mellan jättar av metall. Graffitin tog mig till en bättre plats men drogerna och spriten gav mig tragedin som jag läst om och destruktiviteten tog mig till den. Det är något magiskt med det som är tragiskt. Det finns ingen början på min historia, det är chockerande bilder i polaroid. Det stiack i era ögon när jag gick hög på fjorton preparat med en blåtira utan att bry mig om nästa sekund. Det är enkelt att leva så men ibland är du där naken som ett djur. Jag dokumenterar min tid och den är kort, jag behöver hitta en inspelning av min förlust. För någonting har jag förlorat men bördan har lyft sig ifrån mig när min röst höjt sig till himlen när jag ropat efter Laura innan jag ens mött henne.. När jag kastat sten mot mörkret påväg hem från ännu något på låtsas med drogerna att det var liv jag fick. Jag klarade alltid av att fejka det en gång till, en till show för de som såg på mitt livs teater. Mitt hat var bara en historia jag kom på den helt själv, jag hatade inte så mycket jag mest flinade lite elakt, som vilken grabb som helst. Klockan sprang sin väg när jag blandade mitt blod, det gick snabbt och här är jag nu med några korta minnen. Men vad ska jag med dem till jag får ju nya och dom klär nog mig bättre än det jag 56kg smal iklädd kläder jag inte ens hade råd med, men jag köpte dem. Jag är ingen större tjuv förutom när det gäller tändare, som sticker iväg. Nånstans finns det rep jag fingrat på under de dagar jag levde förr, jag vet att jag inte alltid ville leva, men insåg att jag blev kvar på den här planeten ändå. Jag är mina föräldrars enda son och jag har varit en jävla smärta men jag har lagt ner mina vapen för vem slåss jag mot när jag dödat dem alla, alla rösterna i mitt huvud. Jag hade skjutit skallen av mig om jag haft kvar dem för att slippa höra på samma tjat efter mer och mer. Jag var aldrig nöjd och jag hatade tiden, jag ville att saker skulle ske på en gång, jag krävde mer. Det kanske jag gör fortfarande.Jag fann min kärlek och jag lever med den nu. Depressionen känns som bortblåst de flesta dagarna och jag tor att jag nu ren i två år byggt upp mig själv från grabb till den mannen jag kan vara.