Inga kuddar eller täcken vill ha mig, jag kan inte sätta en knappnål på en enda tanke. Jag kan inte fånga någonting som jag vill få ner här till ord. Det är ett myller av dopaminer som ger mig detta rus, ett snabbt slut på mediciner men det finns en plats där jag kan fly och det är i min mani men jag vågar inte tänka på vad jag brukar se efter några dagar av den. Det är svårt att genom dikter eller med färg beskriva detta. Jag försöker måla jag försöker skriva men inget av det här verkar vara på riktigt. Orden kommer ut som någon annans, jag har väl aldrig varit sjuk. Bara på papper men inte i mina tankar men nu känner jag glädje och samtidigt en längtan efter att somna bredvid min kärlek som vänder sitt leende mot mig när jag kryper under täcket. Jag dricker Chai och vill ta alla frågor om vad som pågår senare. Stanna klockan tills jag blivit trött och slockna runt åtta men det kan bli svårt. Det går i vågor på dagen ville jag inte göra någonting, visst var jag lite lätt ivrig och manisk på morgonen när jag väntade på att få ordna några saker. Jag är inte där ännu, jag är inte skitzad eller tror saker som inte sker, jag ser inget svepa förbi mig, inga män i form av skuggor, ingen djävul inget sånt. Jag är långt borta från det men jag kan känna graven omfamna mig. Botten ser alltid likadant ut men här uppe är det aldrig sig likt, det brukar vara fullt krig här högt upp. De slåss om vem som ska få ner mig att be på knä medan jag sitter på min tron och ser spelarna sticka hål i varandra där nedanför. Det är många i mitt huvud men om ni frågar så; joo tack här är det bra. Och det är det faktist oxå samtidigt, jag har ett annat liv nu och trygghet runt om mig. Jag kan faktist leda min arme jag kan få tiden att titta på mig medan jag marscherar fram som en enmansarme. Och lämna tankarna som studsar och bränns liggandes nere som lik. Jag behöver bara ta ett piller jag inte tycker om så sover jag intill men jag vill inte sitta i apati dagen efter, då vakar jag hellre hela natten och belägrar hela skallen och låter tankarna äta upp varandra där inne när de inte får någon uppmärksamhet, Vart mina tankar än försöker ta mig så stannar jag kvar här trygg med kärlek, Det är nog inte så farligt. Ni ser hur det hoppar, mina tankar går i bitar sen blir de som ungdomsgäng och går till attack och det är då jag måste svälja piller för att inte låta dem vinna mark. Men de piller jag behöver de har vart slut i nån dag, för dyra att hämta ut, tyckte iaf jag. Så jag struntar i dom och tar ett elefanmördarpiller ifall jag börjar höra flera röster än vad jag brukar. Det här går nog fint.