Jag sitter här på golvet igen och går igenom vinyler. Ensam fram till klockan tre med en törst efter henne och den törsten gör något gott. En kyss som väntar är en kyss så mycket sötare när våra läppar möts. Tiden kan bli trist ibland men genom dikter färgar jag mitt minne och känner pollen och damm närma sig. Mörkret har varit mysigt men det är dags för mer ljus kära natur. Jag vet att vi skadar dig men säg okej nu vaknar jag igen. Jag har alltid väntat på sådant som aldrig skulle hända men det föll som ett mirakel ner i min vilda famn. Hon tog mitt hjärta och red den över vintergatan tills den blev vild igen. Satan brinner så klart i mig att jag inte ens närmar mig vänners begravningar, och den djävulen ser hon inte. Hon ser bara en grabb som stirrar på världen i rädsla efter allt han sett. Inte ond eller god mer av en kärlek och bästa vän. Spelet mellan oss och världen snurrar bitarna på plats bit för bit och jag börjar förstå det här med livet före döden, jag behöver inte se mig själv på avstånd för att jag avskyr något jag blivit. Jag har aldrig orkat se på tiden jag hatar den men jag får den att gå, men jag brukade förstöra något fint om det tog för lång tid att tillverka. Jag har levt bakom persienner i cigarett moln, nu öppnar jag dörrar jag ser ut och det är inte så farligt. Det var farligt förr med monster och droger som la sig som parfym över mig när jag tuggade käken av mig bakom min ytterdörr. Jag vet att de säger att jag är sjuk men jag känner det inte så, det som spökar är att se det helt klart utan skadan i min skalle, då hade jag lagt mig ner för länge sen. Så jag räknar bort diagnos efter diagnos men tar mina mediciner ifall att. Och allt det här med beroende jag erkänner att jag ställde mig på sidan men jag visste väl alltid att jag var fri. Jag bara tyckte om det så mycket jag tyckte om att rusa fram, blicken framåt och såg inte världen alls runtom mig. Jag såg inte nyheterna på flera år. Jag vet att det hela var falskt men jag ställde upp på en till show varje morgon till nästa gryning. Jag var kär i tanken om vinyler, böcker och knarkande vänner, det var sådär helt okej för mig. Visst fanns det söndagar som jag bara ville dö, även en tisdag och onsdag kunde jag fundera på att dö. Men döden var inte bättre än drogerna så drogerna räddade mig från att fly över kanten. Tack till knarket även om jag är skadad nu och mitt namn har glömts bort men jag är glad över att ödet drog in mig från sidan av och in på spåret igen och mot hennes famn. Jag har aldrig behövt städa upp det jag lämnat och jag gör det inte heller. Jag har ingen ånger eller skam när jag vilar här och susar genom byn i en buss. Jag är det hesa i halsfluss jag är viruset som ni tog emot och jag drog streck över namn. Jag skrev vem som skulle dö på Carmens spegel för att fylla toalettklottret på det haket, det var nog sista gången jag var där. Men säg att jag ler och har sparkat upp kistlocket säg att tack här är det mer än bra. Stockholm har blivit för kyligt för mig, inte minusgraderna utan allt det andra. Jag åkte igenom skiten för några dagar sedan och det kändes som ett trasigt tivoli från en tid som jag inte ville stanna kvar på jorden. Det kändes som om något bet mig, jag kände smaken av bränt plast i min mun. Stockholm jag kommer aldrig att bo på dina gator igen. Södertälje har blivit smutsigare men bara en gnutta, jag trivdes bra i den mängden när jag hade sot runt mina ögon med. Men jag var aldrig fri jag bara såg livet närma sig och hoppade undan. Det är fint som jag har det här och att jag kan hälsa på där. Min dotter kallar på mig där och snart kramar hon mig här.