Jag var sjutton år jag böjde på tiden och satte sprickorna i Södertäljes betong. Det var sol vart jag än stod. Gatorna tillhörde oss och jag följde natten dit jag skulle och de tog mig till falska dunk i mitt bröst. Jag grep tag i spriten och amfetamin. Jag tänkte gå så långt jag bara såg tills jag nådde henne. Vägen till min grav den vägen som tärningen rullat klart sedan jag var barn. På min dödsbädd tänker jag fråga dig allt det där du aldrig sa. Visst har jag rest men kanske måndag kanske söndag kanske onsdag stoppas tiden och vi når Arkadien. Skräcken når aldrig våra hjärtan för till och med vårat inget är allting.