Tiden börjar betyda mer för mig när jag började spika på min farkost för så länge sen och den börjar se mer och mer färdig ut, jag putsar hörnen och tänker tll. Vad har jag slösat och sövt min tid på när allt kunde ha varit såhär enkelt, jag minns min barndom som ett lyckligt sus. Livet pågick antingen bredvid medan jag väntade listigt på nästa kaos eller så var jag i mitten av slagsmålet, jag har inte behövt kriga så mycket som jag gjort, allt som jag skjutit i bitar har jag kunnat spara helt. Jag börjar se hur pusslet lägger sig men saknar bit för bit, kanske är det så att jag måste bygga bitarna på nytt. Och jag bygger dem gärna här med dig och barnen. Jag stänger inte min dörr helt jag lämnar fönstret in i mig lite öppet och låter dig smyga in. Du måste skriva om mitt liv på det sätt att ingen riktigt vill läsa mer men måste se skiten som en bil olycka. Så som de med spänning som vid en hängning vill se mig död. Förklara hur vi ägde gatorna och plockade bokstäverna från orden, när vi gick dit som ingen annan vet. Från stad till stad till land till land gick vi lediga som damm. Förklara vad stenarna heter runt söder. Säg att jag kunde stoppa tiden, säg att jag ägde alll makt om jag ville. Säg att jag var en enkel rödstrumpa berätta om vår mars månad. Jag går in i mörkret men är aldrig längre bort än kom.