metaskrift.blogg.se

I mitt rum aldrig avklädd, hinner endast ta av mig mina kläder då jag duschar av mig all död som kommer från min törst. Är det skräck som håller oss ihop, kära druva och jag, kära kemikalie och jag?. Där på denna lilla punkt i rymden kan jag vara fri och utan skam bara jag blandar mitt blod. Vem var jag och vad är jag nu, jag kan se det klarare varje dag. Ritningar och kartor och en snurrande kompass sätter spik för spik på min farkost. Även om jag var tvungen att se att botten såg likadant ut så gick jag ner dit som fri, trubbel, drömmar, täcken och lakan allt var bara tid och jag stod blind med glömska bredvid. Jag gjorde mig blind i så många år att minnen idag är svåra att greppa tag i men jag ser dem blinka förbi ibland ändå. Kanske aldrig eller något sådant, så får jag reda på det som är mindre suddigt nu men inte visar det klart. Det är som om mitt huvud vill säga mig något med blindheten men oljudet. Det är sorgligt hur jag inte lyckas stoppa tiden som går även om jag ställer oss vid sidan av. Jag är rädd att jag redan är för sjuk för att överleva tio år till. Jag vågar inte gå in i något mörker utan dig. Jag tänker skrika mig hes efter ditt namn. Alla sju portar kommer vara stängda för mig och även om de släpper in mig vågar jag inte se någon annan än dig i ögonen, då de vet vad jag gjort. När kistan öppnar sin famn så tänker jag låta mina ärr sitta kvar och bygga sju portar av ett helvete av den rädsla jag känner utan dig vid min sida. Det jag aldrig sagt viskar jag ner i ett brev och jag får försöka förstå att ingen av oss blir kvar här på jorden och att jag redan dött så vad mer kan de göra mot mig.