Tiden tittar på och vi fortsätter att gå hand i hand. Där bakom Konsum stod jag med en vässad skruvmejsel i min hand och valde min väg. Det gjorde mig blind en väldigt lång tid. Klockan sätter sin tid på täcken och kuddar men vi kelar med döden och somnar innan glaset blivit tomt.  Där uppe på vallen tog jag min första cigg jag valde nog döden utan att veta vad som fanns innan den. Men nu så vart jag än går så finner jag liv intill dig. Det var kanske en döende vecka,  en söndag eller så. Det är suddigt men när fann jag dig? Jag vill veta vad jag gjort för gudomligt bra den dagen. Jag hittar känslan av lyckan jag fick. Jag har nog varit fri och valt att stå bredvid och levt på avstånd . Du kanske har hört att jag varit hemsk men du vet att jag är god. Jag har inte varit som vilken grabb som helst jag har levt och jag har dött. Precis som du har jag aldrig haft ett hem. När jag tryckt bakom min dörr när jag tuggat käken av mig tills himlen öppnat sig och givit mig en kick stark nog att slå ner mig på golvet. Vad var det livet tillför -Joo tack det är bara bra. Och jag fortsatte att gå. Jag var alltid påväg som om jag visste att kärleken skulle slå mig och det stort, nån av gångerna jag reste mig ur askan. Jag förstod att jag nog blev kvar en stund på jorden när jag skurit upp min arm. Jag förstod då att i alla mina blinda sekunder skapta av kemikalier har jag bara varit fri och stått bredvid. Därför aldrig heller sett livet. Men nu såg jag den klarare på Psyk. Inte första gången jag hade ett rum nummer men jag kände hur något större närmade sig och jag tänkte inte låta det gå förbi. Jag tänkte ställa mig ivägen för livet och låta det skölja mig ren och möta dig. Kära Laura kära liv kära Carma kära Martin. Tack för att kyrkans klockor aldrig slog mitt namn.  Tack för att ni bad för mig. Tack för tro.