Jag har hittat en plats där min törst ger mig mer än bara skam. I min dröm i mitt stjärnfall når jag udden av min dröm där blir den sann. Du och jag och döden, ja vi finner frid utan allt elakt på detta klot. Rymdskeppen var på riktigt och stjärnstoftet som bär vårat dna blåser ut oss in i evigheten. Jag har alltid tyckt om Heroin men nu hittar jag nått finare i drömmen för där är jag i döden. Genom min flykt har jag bara ställt mig bredvid livet men nu siktar jag efter döden. Jag vill inte dö nu för jag vill ju se gryningen nå hennes hud imorgon igen. Men Heroin var alltid bättre än döden, men jag har tänkt och när jag varit i den så har jag med sot i ögonen aldrig lett så brett som i en sjukhussäng. Döden är något som alltid händer och du kan lita på den och tiden, den lömska jäveln. Men tiden förlorar tillslut när vi blåser ut lediga som damm ut i rymden. Jag är lite sjuk i huvudet må ni tro men i mitt missbruk trodde jag att jag blåste ett segel åt molnen men inte utan döden kan jag fortsätta gå. Gå så långt bort från botten som alltid är likadant, bara fortsätta hand i hand. För när jag dör så går du bredvid för vart jag än hamnar så stannar jag nog kvar i krokarna och lägger mig som ett jobbigt damm på dina möbler. Låter tiden gå baklänges först för att förstå men sen gå framåt när du sett din egna film. Blinkande ljus som bländar oss men vi kan vägen den är åt andra hållet. Dit ljuset inte når. Där hittar vi något så mycket vackrare än vad de kallar paradis. Där har jag snickrat med hammare, spik, plåt en piska och lite trall något som tar oss ut och bort ännu längre bort. Vi fortsätter efter döden. Men nu tror vi på den innan ett litet tag till.